Råvarupriserna har börjat falla tillbaka, vilket också minskar inflationstrycket inte bara i Sverige utan också i omvärlden. Om den utvecklingen inte reverserar underlättar det för centralbankerna som får större utrymme att möta konjunkturavmattningen med penningpolitiska åtgärder.

Finanskrisen har visat sig bli mer djupgående, mer vittförgrenad och mer utdragen än vad man kanske först kunde förutse.
I den senaste fasen av krisen har oron på ett mer påtagligt sätt spillt över även på europeiska banker och myndigheterna i flera länder har fått gripa in.

Barbro Wickman-Parak, vice riksbankschef, säger att Riksbanken i sina prognoser försökt ta hänsyn till effekterna av den finansiella krisen, men hon konstaterar att det är svårt att veta i vilken mån alla effekterna som krisen hittills kan ha haft på den reala ekonomin har fångats in.

Dessutom kan vi inte veta hur finanskrisen utvecklas framöver och hur långvarig den blir.

Hon konstaterade samtidigt att flera länder, utöver USA, har drabbats av fallande bostadspriser. Någon sådan utveckling har inte drabbat Sverige även om det verkar ske en avkylning av bostadsmarknaden även här.

Barbro Wickman-Parak säger också att långkonjunkturer inte kan hoppas över, men finans- och penningpolitik kan bedrivas på ett sådant sätt att konsekvenserna för samhällsekonomin blir så små som möjligt.

Penningpolitikens verkningar är långsiktiga och det är därför viktigt att förtroendet för Riksbankens förmåga att stabilisera inflationen upprätthålls. Det hindrar inte att vi beaktar utvecklingen i den reala ekonomin när vi beslutar om räntan.

Avmattningen i konjunkturen har förmodligen en dämpande effekt på inflationen, men konjunkturcykler är inte tillräckligt regelbundna för att man ska kunna veta hur djup eller långvarig en nedgång kommer att bli. Sambandet mellan konjunktur och inflation är inte heller särskilt stabilt.